Idag är det jul i vårt hus. Nu kör vi årets julklappsöppning, känns pretty nice, Bror sjunger och jag är så sjukt mätt att jag nästan sprängs!!!!!

GUL HJUL PÅ ER

Idag ökar vi chanserna till party.

Veckan började med arbete som sagt. Det var simpelt. jag skrattade, det var helt okej. En skön tid. Underbart.

På tisdagen öppnade vi dörrarna, tyvärr stängde Emelie in dörr då hon fått nått skit i halsen som vägrade ge sig, fy sjukdom. Lina och jag öppnade förstås efter mycket skratt och flams och visslande våra öron och öron för makalösa Fever ray. En riktigt snygg uppvisning och snyggt upplägg. Startade ensam med instrument, efter pauser brakade allt igång. Man flöt mellan golv och ljusshowen som alltid är lika snygg. öron och ögon häll i hop. Och inte nog med det, röken som slungades ut över publikhavet luktade goa rökelser och hela kroppen vibrerade av ljudvågorna. En så ofattbart värd kväll. Trotts att jag och lilla lina är så disorienterade och konsiga så lyckades vi ändock utan Emelie. cirkus 1,5 h.

Idag hämtade jag mitt kära halsband, åh återseende åh återseende. Det är underbart att se min lilla halsbandsklocka igen. Du har varit saknad. Nu lämnar du inte halsen min igen på evigheter. Maha, hoppas jag stryper mig själv med dig i sömnen. Ne, men då är du i alla fall det sista jag är klädd i *knäppskallemalin*

Ikväll följer jag med Angelica och Issa igen, sist gjorde vi Stockholm osäkert, det var igår natt och förrgår kväll. I kväll stannar vi i lilla Tullinge, det blir nog härligt. Nu ska jag öka chanserna för mitt hår att bli snyggt. jag har fullbordat en hårfärg, denna gång kanske det funkar fint. Sedan ska jag äta Soppa, soppa soppa.. mm så gott. Köpte kläder gjorde jag idag. tre sköna tröjor, satt fint.

Jag ångrar mig, jag är fan bitter!

För mycket av min tid spenderas av att antingen befinna mig på fel plats eller fel plats. Ofta är denna felaktiga plats i just sängen. Mycket skjuts upp för att man inte kan påbörja dagen klockan fem och förvänta sig att allt annat i världen går efter ens eget schema. Så nu har jag kommit fram till en förträfflig idé, jag ska vända tillbaka mitt dygn. Verkligen vända tillbaka det. Tänk så skönt att kunna vakna innan tolv, gärna tio varje morgon och känna att men är utvilad istället för att vakna klockan fyra och känna behovet efter att kanske sova lite till. Jag skäms lite. I natt drömde jag i alla fall en riktigt äcklig detaljerad dröm, mer vill jag inte dela med mig utav, jag vill inte vara den som ni säger "hon som drömde..." om. För ja, det är nog en sådan dröm. Fy sjuttsingen.

i morgon ska jag adoptera tillbaka mitt halsband. Det är fan på tiden. I morgon ska jag göra förra veckans favorit i repris på spaks. Och på fredag ska jag arbeta. Sedan hoppas jag att planerna går som hoppats. Är det bara jag som är sugen på en öl eller? Frågor ska jag tänka över, jag kanske ska skriva en fråga i tomma intet eller så kan jag faktiskt säga det till någon som jag vet känner exakt samma sak som jag. Nä, nu ska jag läsa lite Bukowski, vänta på mat eller spela spel. jag tror på det sistnämnda.

ADJÖ

Snart börjar det nalkas DECEMBER, Vad säger ni? jajust jag skulle inte vara pepp.

Dessutom pratar jag med mig själv. Ganska skönt att inte en jävel läser denna blogg. o/

Då kan jag skriva vad jag vill, snor bajs kiss fiskkorv och laxsperma. mm typ kul

och typ jag tycker om att peta i näsan.

Det här med att få en Novemberdag att gå snabbare än en Julidag känns fruktansvärt omöjligt. Även om jag sover mer nu än jag någonsin skulle göra på sommaren så går dagarna ofantligt mycket mer stillsamt. Jag väntar på besked. Besked om år 2010. Och ja, det känns enormt.

Mycket kommer att hända år 2010.

Min enda syster lämnar för första gången Sverige, och borta är hon. I fem månader.

Jag kommer garanterat att flytta hemifrån i och med det.

Jag kanske börjar plugga efter halvåret med paus.

Min årgång kommer att fylla tjugo år, vad nu det är för glädjespridare. Hoho jag vet.

Min syster kommer förstås hem igen.

Och egentligen är det inte så jättemycket att skåla för, Men det är mer än jag förra året skulle veta skulle hända som var så himla bra.

Men samtidigt drar det med en del tråkiga saker. varje del, men de plockar vi fram då.

Nu ska jag tala om mitt fula problem.

Tro det eller ej. Jag är inte den som bryr mig ofantligt om hur jag ser ut. Egentligen skiter jag i hur ful jag är. Förutom om det gäller hyn i ansiktet. Och nu har jag gjort det igen. jag har kliat upp ett enormt jävla sår i knuten av näsvingen. Åh och ja fast nej, jag har inte tiks efter alla år av knarkande. Det är nog snarare stress eller liknande. Fatta, ett stort jävla blödande sår som numera är en liten tragisk skorpa som irriterar osv. Ansiktet är en helig plats och ska inte innefatta en sårskorpa, absolut inte på näsan. jag ska sluta upp med pillandet. Även sluta upp med att gnugga mina ögon när det är som tröttast på dygnet. Det gör inte sminkningen snygg, inte ens i mörkret, när man befinner sig på tex, fest. Heja heja för att man har koll på sina armar. insåg just att det lät som ett stort sår som breder sig ut över hela kinden, så är inte fallet, jag mest överdriver. jag kan nog inte förklara storleken så jag skiter i det.

mest av allt skriver jag för att det är kul att trycka på kontanterna (hahaha tangenterna, märkte detta i redigeringen) . hela dagen har jag spenderat med att ligga i min säng och lyssna på pang prego, eller som jag sa till Emelie, pang pongo.

Det är kul, jag skrattar, sedan var jag med emelie och drack två koppar kaffe och pratade om döden.

Imorgon blir det sushi, och på lördag ska jag jobba. jag ska nog ringa angelica också, henne börjar jag sakna.

Nu sitter jag här, fettig i håret i väntat på svar på ett sms som fick min mage att brusa till av förskräckelse. jag skickade iväg en liten vit lögn. Endast för mitt eget bästa. och det gör alltid lika ont. För sanningen är den att jag kan bara ljuga via sms. Msn, går inte det heller, jag liksom kan inte. i samtliga konversationer där det kan ryktas gå fort kan jag inte. Men i ett litet sms så kan jag. Man har tid på sig att svara, väldigt lång tid och där med kan det bli en ypperlig lögn. Jag å andra sidan har ingen lögn att skryta om, för den var inte speciellt bra. Jag bokade mest om ett möte av personliga skäl. Och det är faktiskt okej. Mer okej än att säga sanningen faktiskt. Mm.. mina inlägg är sexiga, och jag känner hur gärna ni vill ha mig. Tänkte öka sexigheten med en video.

I övrigt är dagens låtar hela Down in Albion-plattan. Det känns bra

Fråga mig inte varför jag lade upp denna.

men jag gjorde den pga att jag härmade andra bloggare i deras exakt lika så meningslösa videor. asses.

Det här med att gå och lägga sig klockan tre, helt och hållet, och vakna tolv timmar senare av smsen som trillar in känns inte helt okej. Men å andra sidan har inte helgen varit allt för sömnig. jag har spenderat lite för mycket tid på tvärbanans slutstation utan egentlig kärlek till stället. Det börjar kännas. Fenomenet Arvika ska vi fan ta upp. Sanningen är ju den att Arvika utnämndes till camp Ångest förra året av tänkbara skäl, mestadels för att Arvika året innan var som helvetet på jorden, Fast samtidigt har alltid arvika givit vad man förväntat sig, en jävla massa konstigheter och en jävla massa kul händelser, men det där med ångesten är så FRUKTANSVÄRT ÖVERVÄGANDE att jag spyr när jag tänker, vad fan, vi alla längtar någonstans i hjärtgropen tillbaka, Banden de är alltid bra men det är fan inte det som man längtar tillbaka till, aldrig någonsin. vad fan är det med fenomenet arvika egentligen, man mår ju nästan lite dåligt av grova tanken.

var hos pappa i förrgår, åt en middag som var god, skrattade med lillebror som kommit in i en mansröst nu, det är lite knäppt, att på en månad finna sin lilla bror bli tonåring när man vänt ryggen till och sedan tittar tillbaka. Snart är båda mina bröder 194cm långa och äter som hästar. jag kan lova, att min bror åt sinnessjukt mycket, morgonen började med, två mackor och två tallrikar fil, då var klockan tio, klockan elva åt ahn lunch, fyra tallrikar med pastasallad, sedan åt han en påse bullar, sedan var han på träning, kom hem, åt två tallrikar pasta och en halvtimme senare var det middag, då åt han mycket mer än mig. Sedan åt han en påse bullar till och en banan, på råga på det dricker han kanske sex liter om dagen. jag förstår inte hur man har råd att ha en son!

Nu ska jag se på tv, sedan duscha och skvätta iväg ett sms, jag har fått ändrade planer. Jobbar nämnligen imorgon. Hej till plånisen. Ja gud, i december behöver plånboken underhållas.

till denna blogg har jag världens äckligaste och världens roligaste lösenord, tyvärr är det ingenting jag kan dela med mig utav, jag kan bara säga att det simmar. Haha skrattar lite varje gång jag skriver in det på mitt tangentbord.

Nu tänker jag sluta spela smart i mitt skrivande. nu till verkliga livet.

Helgen var, eh lång, jag startade upp fredagen med sushi, med syster och bror, drack vin och varm och kall, vi tittade på familjefoton och skrattade. Sedan kom lördagen, jag fick en tid på lördag morgon och vid halv sju var både jag och emelie hemma hos mig. Vi lyssnade på Röd och annat fint samtidigt som vi drack guds röda blod och skrattade. Sedan var det dags att gå. vi svängde förbi wolles och därmed kom min packma i brutal form. Sedan gjorde jag mig fullare på trefemmor och gjorde bort mig i massvis. Dagen efter och resan hem. Jag skakade av min bakfullhet, jag var mätt på kaffe och det var nog det som satte sitt enorma jävla spår. Konstant kändes det som att benen skulle ge vika. Men jag klarade mig. Jag kom

hem, ringde ett samtal till en far som hade sin dag, jag fick hemska besked och därmed föll min vecka. Det här med tårar, det är jag väldigt bra på, men så fort det blir för mycket för mitt stackars hjärta kommer det bara skratt. Hur är det möjligt?

men men, detta är första inlägget jag skriver med min älskade dator. Just nu saknar jag två kära personer, båda träffade jag i helgen. Känn er träffade.

Nu piper torktumlaren, och vad fan Seinfeld på 9an, kom tillbaka!!! Jag tänkte en bild eller två kan ni väl få, grattis. typ eller något. ont i lungan fick jag nu. Clockwork kan man ju kika lite på innan man ska pömsa skiten ur sängen. I natt ska jag inte ramla ur sängen eller vakna panikslagen och skrikandes i alla fall. Lycka till. I morgon blir det att ARBETA. PUSSPÅER

Inlägget jag skrev igår natt tog jag bort, att pricka rätt tillfälle att skriva om sådant var inte riktigt min grej. Det finns nog aldrig ett passande tillfälle att skriva om ångest, det är det sugiga, det är alltid någon som känner sig träffad fastän det är ett väldigt övergripande problem. Så nej, det lägger vi ned för tillfället.
igår jobbade jag, kanske gjordens mest trista arbetspass, jobbade 7h, halvtimmes rast, 5h i snabben, och, ja, resterande i kassan. Tur att det bringar tur i plånboken i alla fall. Annars hade jag varit fasligt arg. Vid fyratiden slog höstsnuvan till. En jävla plåga. I övrigt så har jag inte annat att säga, har inte gjort så mycket hittills, plockat ur diskmaskinen, städat och gått en promenad till det gula huset på allmäna parkeringen för att göra mig av med lite sopor. Så intressant har det varit. Dock har jag drömt riktigt sjuka saker i natt, lite ur filmperspektiv och en annorlunda syn på det som varit. jag drömde att mitt hår växte så fort att jag var tvungen att gå omkring med sax, en dag glömde jag saxen och efter en timme så trampade jag på mitt hår. jag köpte även en peruk, och när jag tittade i spegeln så såg jag ut som tyra banks, jag blev förskräckt och sprang gråtandes till angelica som inte såg någon skillad, jadu tack Angelica!

Nu tänkte jag sätta mig och läsa en rekomenderad bok om inte huvudet säger allt för mycket stopp, jag har nämnligen huvudvärk, en grov sådan, känner mig lite bedövad på ena sidan av huvudet, och om jag nu skriver massor av sjuka stavfel så har det med mitt huvud att göra. När jag har huvudvärk tenderar jag nämnligen att lägga in bokstäver i ord där de inte ska sitta. Som om jag skriver hejvillt, men sanningen är den att jag skriver så pass segt just nu att jag glömmer bort vilket ord jag egentligen skriver och vilken bokstav jag egentligen ligger på. Så ni får ursäkta, jag ursäktar inte, jag har redan förklarat mig.

Bukowski var det ja.

Nu är det så kallt ute att näsan den rinner utan förvarning, så man snyftar lite och har sig, och i just denna fas på väg hem, helt miserabelt kan man inte annat än att tänka på alla som mår så dåligt som de gör. Det är hemskt att veta att folk i sin närhet, allt för många mår ständigt lite mer dåligt än bra. Det gör ont. Men det är sant. Samtidigt kan jag inget annat än att fundera över alla de människor som mår dåligt, många pratar men väldigt några gör något åt det, inklusive jag själv. Fi tusan tänker jag och känner av denna smärtfaktor att kanske är det så att vi människor trivs att vara lite miserabla, må dåligt, för sanningen är ju den att man faktiskt ständigt har en ursäkt till allt. Man får må dåligt, det är inget brott begått. Men samtliga klagar över sin smärta och ingen tänker på ett vis att ta sig ur denna smärta innan tiden runnit förbi och man liksom vuxit fast i denna ångestbana. Men sanningen är ju den att alla som mår dåligt har en anledning, jag säger inte emot det, men samtidigt så förstorar man det ofta så långt att man gräver sig in i en liten ångestgrotta, en ångestgrotta man säger skulle bli så mycket bättre om det och det hände, en vanlig anledning till att allt skulle bli bättre är att man ska hitta kärleken. Visst det skulle få en att må bättre, vissa skulle helt simpelt kunna tappa all deras ångest för nu, när man funnit till exempel kärleken så har man ingenting kvar att gro sig in i. Men en person som mår riktigt dåligt kommer aldrig att må riktigt bra förrän man tagit itu med sina problem. Har man ett problem i ett förhållande tenderar det att bara gå utför. Fan jävla ordbabbel, vad jag vill säga med det här är att Hösten inte är ett tillfälle då alla kan säga att de är deprimerade, att vara deprimerad är ett genomgående problem, så vad fan, gör något åt saken, tänd en lampa, sola solarium, vad fan vet jag, men säg inte efter en veckas depression att du mår djävligt dåligt. det krävs så sjukt mycket mer. Fan, noll poäng eller utgångstillfälle, jag lägger ner.

Ny dag nya tag. Dagan startade dock först klockan 13 på dagen och sedan var det inte mycket annat att göra än att göra sig redo för dagen så som den ges, jag gick alltså till jobbet. Många muntra miner när jag var tillbaka på jobbet, det var fint att se. Lina var nog gladast av alla. Men lite ledsna var vi för en av våra medlemmar sade idag upp sig, visst det betyder mer tider för oss andra, och ett SKÅP i omklädningsrummet, hej hå jag och lina är skåpbuddies, känns bra. Lina var med i nattens dröm också, vi skrattade, skrattade och jag berättade skämt, och de berättade skämt, och jävlar vad bra jag är på att hitta på skämt i drömmar! ja, det var en underbar dröm faktiskt. Jobbet gick fort, fyra timmar inte mycket klirr i kassan, men jo, alltid något som man säg.
men nu väl hemma är allt väldigt tomt, mamma och gubben tog sitt pick och pack till stugan upp norr, så det är endast jag och katten denna helg. Jag funderar dock på att våldgästa bror min som jag så mycket tycker om, vi spelar mest och ser på film, men tiden går fort när man har roligt. Men det blir en lugn helg för min del, jobbar på söndag så en hård kväll som förra lördagen skulle inte sitta fint i sömnfickan. Sömnfickan var ett roligt ord, nästan lite groteskt, kanske ska använda det mer...

I övrigt har min dag bestått av musik, musik i alla dess former, mest av allt beatles, ett intro som sätter sig hårt är, "please mister postman", ja jävlar, det finns nog inget intro i världen som gör mig så fruktansvärt pepp, jag skulle kunna köra introt om och om igen i typ, en timme, för det är så genialiskt, hela låten är med andra ord men introt. Hujedamig skjut mig baklänges.

Blinkar gör det också, i botten av skärmen, folk som vill saker, mest veta vad man har för sig, ganska så onödigt egentligen om det inte leder någonvart, men man vill väl mest vara snäll och svara, och svara och svara, mest av allt är det en onödig manick, det där med msn, det håller sig som sagt om man behöver få tag på en person eller om man ska planera en dag med någon. Då är det simpelt. Men en kväll som denna, när folk endast brister ut om vilken ångest de ständigt bär runt på, och berättar hur vädret har varit och vad de gjort idag och frågar mig likvändigt. Fast samtidigt ska jag inte klaga, sitta här utan sällskap är sämre än ett sällskap via msn eller liknande.

Jag borde gå ner med lite disk ikväll. tre tallrikar och två koppar, snart en godisskål. Tjocka Malin bara äter och äter, och äter gör hon ofta i sängen.

Så sitter jag här och lyssnar på samma låtlista för 7e gången idag, en fin blandning queen, fever ray och bauhaus och självfallet är töntarna med där också, både den och den ypperliga remixen. Långsamt börjar jag tänka mig att det här med en hemlig blogg inte är fy skam, det känns ganska öppet och fan jag behöver inte bry mig alls om vad folk tycker och tänker om det jag skriver. Jag skulle lika gärna kunna fylla en blogg med dagens svordom och det skulle fortfarande inte rycka en jävels axel. Men nej, i min hjärna finns decilitermåttet mer än lite svordomar.

För att en annan dag kunna vara lite nostalgisk inte för att jag någonsin skulle ge mig tiden att läsa igenom min egen blogg om sisådär ens en minut så ska jag fila på att berätta hur min dag såg ut. oh, jag vet, intressant? Jo, jag tyckte det jag när jag tänkte på saken.
Hursom började dagen med att jag kallsvettig och söndergråten vaknade ur en brutalt hemsk dröm. Somnade om och vaknade igen lika söndergråten, där gav jag upp pga. att klockan ändå hade passerat 13.00, och minuterna senare får jag sms från en god vän Angelica, hon säger att jag är välkommen till henne men att Elin ska komma och att hon har möte klockan halv sex, jag svarade att jag kommer efter klockan två, bra svarade hon på det. Sedan tog jag en rökpaus, det var en jobbig morgon, jag hade precis klivit upp och allt. Men hur som så tog det ytterligare en timme innan jag föll utför dörren, mot bussen som av hemska skäl var fyllda med högstadieelever, tacka vet jag herr ivarPod med White lies på högsta. Väl framme hos angelica planerade vi en trevlig heldag i staden, jag ska btw komma ihåg att kolla upp detta, och sedan kom vårt vanliga prat in i bilden, vad fan har hänt med tv, varför är alla i gossip girl så jävla dåliga skådespelare, och varför skulle alla passa in i days of our lives? Jo, för att Chuck bass kör samma jävla prat i varje avsnitt. och frasen som är mest cheesy? jo "Next time you forget you’re Blair Waldorf, remember I’m Chuck Bass, and I love you". Sedan kom vårt topp 2 av vanliga samtalsämnen, Disney Channel, Alldeles ointressant. jag lovar. Alltså pratade vi om Barnprogrammens Monopol.. Nu kände jag helt plötsligt att det blev alldeles för tråkigt för min smak. Vi byter ämne. Jag har inget ämne. Vi säger hejdå! men nej! usch nej, jag måste ju berätta för någon annan, idag har jag köpt en dator, för mycket av min saldo på mitt konto sögs ut i det tomma intet. Men jag är sjukt jävla nöjd, och jag har hoppet på min sida. För MacPro here I come!

Snart kommer nog en teori om fula och snygga par.

En vanlig nostalgisk onsdag.

Jag vet inte vad ni kallar trevligt men inte fan är akut magsmärta tacken för att man städat sitt eget rum. jag till och med bar ut min säng för att kunna städa under den. Och jo tack, tacken var som sagt akut magsmärta vid namn alf och sedan trodde jag att jag skulle spy en sekund innan det blev bra igen, jag gick ner, tänkte värmekudden var en bra idé att ha på magen och alf våldgästar hela min mage och försöker ta sig ut ur den stängda dörren naveln igen. och jag lägger mig, förtvivlad och i brist på annat börjar jag gympa lite, det blev inte bättre. Pling sade det i mikron och där låg jag som en fisk på golvet med världens smärta. På toppen av detta hade, jag när smärtan lagt sig lite, värmekudden svalnat, och fyra minuter till skulle jag stå upp i köket flämtande. Och jag vet, oerhört intressant, Men jag menar, vad egentligen har du att berätta som är väldigt mycket mer intressant än det jag sa nu? Ne tänkte väl.

Det är inte direkt så att jag skapade en blogg för att skriva massa ointressant skit. Nä, det är bara så det blev på vägen. Sitta här och lyssna på det skönaste remixen till when I grow up av fever ray och tänka på bajs, eller så visar det sig i skriften i alla fall.

Men för att tala om något som faktiskt hänt idag så tog jag några steg in i vuxenvärlden idag, sökte till högskola, tills hela sidan lade ner och efter si så där 5e gången gav jag upp. Det var alldeles för jobbigt att söka om och söka om och söka om. Vad jag ska söka håller jag tyst om, det blir väldans pinsamt om jag berättar vad jag sökt och sedan inte kommer in på någon av utbildningarna. Men utöver det har jag köpt min kära biljett till white lies, nu känner jag mig lite mer hel än vanligt, och jävlar vad fint det kommer att bli. Hans röst är som smör i mina öron. Ja det är faktiskt sant. De har gjort ett underbart album, några sugiga remixar och en cover, ja, jag tröttnar aldrig på det lilla album som sätter glöd i min höstliga själ. Det bästa är att konserten ska tillbringas med kanske jordens mest gudomliga människa. Människan som gör varje dag till en dag att minnas om hon nu bara finns till. ja, Emelie pratar vi om och det blev nästan en kärleksförklaring. och ja det är sant, jag är kär, i tiden vi spenderar, för all vår tid skapar ett minne att minnas.

Som i helgen drog vi våra klackar mot Strand, där var det inte så dragigt, vi satte oss vid några killar som sade Arvika i varannan mening, och på något vis kände jag mig lite utpekad, jag gjorde väl inget, var det min granne, vad fan vet jag. Aja det var ganska trist där, så vad gjorde vi, jo vi vände våra klackar mot tunnelbanan och centralen, röda/blåa linjen, båda avstängda och den vi var på var avstängd av okänt skäl, men vi tog en blå buss mot gullmars och mittemot oss satt en liten blyg pojke i sin mammas knä och log, jag började le och så gjorde Emelie, tillslut skapade vi en mycket lustig konversation alla fyra och orden var läten och uträckta tungor, tillslut skulle pojken av och hela bussen fick sig ett hejdå av pojken, Pojken sa nämligen inte hejdå till oss utan gapskrattade med ett skratt så som jag aldrig hört förut. Vi kände oss uppskattade, och jag tror vi alla hade kunnat sluta kvällen precis där och levt lyckliga. Men nästa station var det vår tur, vi gick av vid södra och därifrån åkte vi tåg till centralen där Emelie tog ett suddigt kort. Fem minuter senare stod vi vid knast. Knast bestod av personal och förvånansvärt lite folk. Vi tryckte i oss 5 öl och sedan var vår kväll igång. Jag undrar Emelie, om de männen vi såg på gatan kanske var en illusion. Jag vet inte. Men sanningen var att Lennons 69onde födelsedag kan ha varit den bästa utekvällen kanske någonsin, eller nej, men topp konstigast. Vi sade i alla fall grattis i ditt namn, vi skålade hejtvärs och sjöng våra favoriter i Beatles namn. Nu känns det här på tok för långt för att någon ska läsa/eller förstå. Men fint blev det. Att skriva långt menar jag.

Det är natt och alldeles för långt till norra norrland eller fredag kväll.

Fan nu sitter jag här igen och upplever samma gamla plåga som man gjorde när man förr hade blogg. Man skapade inlägget man var så fruktansvärt nöjd med, man förhandsgranskar... och man stänger rutan. Det här är anledningen till att jag egentligen inte bör ha blogg. det gör ont i mig och ådrorna på mina händer spinner för fort. Men sanningen ska fram. Nu när min diktsida har slagit sista versen och orden har fyllt ut sin plats blir jag bara mer och mer irriterad på de orden i mitt huvud som bara flyger runt i väntan på att få landa. Så jag gör än en gång ett försök, det här med att skriva på papper är ändå inte min pryl. Så jag återupplivade en gammal avdankad odåga till blogg. Piffade upp den så att den nästan blev lite grotesk och lite jobbig att stirra på. Och så satte jag tanken till plats.

jag tänker på norrland, och mannen som gav mig gårdagens första och sista komplimang. ja när man är så här eländig och hemsk som sitter ensam hemma och är sjuk så träffar man inte mycket folk, jag spenderar inte ens mycket tid på msn. eller ja, i alla fall är det den enda jag faktiskt minns. den löd som följande "Vilken fin bild du har , Malin." Inte speciellt vältänkt, eller så, eller den kasnke till och med har blivit rättad ett par gånger och tanken på vad det skulle ha kunnat vara första gången han skrev den kittlar lite i magen. Å andra sidan kanske det verkligen bara är jag som gör så. Nej, verkligen inte. det som stör mig dock är att denna man varav jag aldrig träffat ger mig mer frihetskänslor och tankar än vad någon annan givit mig. Säger han något fint så vrider jag mig i plågor av denna underbara känsla som visas i ett ganska så utbrett leende framför, ja datorskärmen, jag vet inte vad det har kommit till fund i mitt huvud, något är rikligt fel. En man jag knappt vet hur han ser ut, ja herregud jag vet inte hur lång han är eller så, men han ger mig mer känsla än mannen jag pussade på lördags, som sade "Du är för söt" i samband med att jag klev in i taxin, tanken som slog mig nu, var det det att han inte sade mitt namn som inte fick mig på fall? är jag så egenkär att jag bara faller för komplimanger som innefattar mitt namn? Jaja, det är nog inte dagens fråga utan, Varför gör jag det så svårt för mig själv, att ständigt sukta efter det som står mig för långt bort. Trånar efter det jag inte kan få och ratar resterande.