Det är natt och alldeles för långt till norra norrland eller fredag kväll.

Fan nu sitter jag här igen och upplever samma gamla plåga som man gjorde när man förr hade blogg. Man skapade inlägget man var så fruktansvärt nöjd med, man förhandsgranskar... och man stänger rutan. Det här är anledningen till att jag egentligen inte bör ha blogg. det gör ont i mig och ådrorna på mina händer spinner för fort. Men sanningen ska fram. Nu när min diktsida har slagit sista versen och orden har fyllt ut sin plats blir jag bara mer och mer irriterad på de orden i mitt huvud som bara flyger runt i väntan på att få landa. Så jag gör än en gång ett försök, det här med att skriva på papper är ändå inte min pryl. Så jag återupplivade en gammal avdankad odåga till blogg. Piffade upp den så att den nästan blev lite grotesk och lite jobbig att stirra på. Och så satte jag tanken till plats.

jag tänker på norrland, och mannen som gav mig gårdagens första och sista komplimang. ja när man är så här eländig och hemsk som sitter ensam hemma och är sjuk så träffar man inte mycket folk, jag spenderar inte ens mycket tid på msn. eller ja, i alla fall är det den enda jag faktiskt minns. den löd som följande "Vilken fin bild du har , Malin." Inte speciellt vältänkt, eller så, eller den kasnke till och med har blivit rättad ett par gånger och tanken på vad det skulle ha kunnat vara första gången han skrev den kittlar lite i magen. Å andra sidan kanske det verkligen bara är jag som gör så. Nej, verkligen inte. det som stör mig dock är att denna man varav jag aldrig träffat ger mig mer frihetskänslor och tankar än vad någon annan givit mig. Säger han något fint så vrider jag mig i plågor av denna underbara känsla som visas i ett ganska så utbrett leende framför, ja datorskärmen, jag vet inte vad det har kommit till fund i mitt huvud, något är rikligt fel. En man jag knappt vet hur han ser ut, ja herregud jag vet inte hur lång han är eller så, men han ger mig mer känsla än mannen jag pussade på lördags, som sade "Du är för söt" i samband med att jag klev in i taxin, tanken som slog mig nu, var det det att han inte sade mitt namn som inte fick mig på fall? är jag så egenkär att jag bara faller för komplimanger som innefattar mitt namn? Jaja, det är nog inte dagens fråga utan, Varför gör jag det så svårt för mig själv, att ständigt sukta efter det som står mig för långt bort. Trånar efter det jag inte kan få och ratar resterande.