Jag vet inte vad ni kallar trevligt men inte fan är akut magsmärta tacken för att man städat sitt eget rum. jag till och med bar ut min säng för att kunna städa under den. Och jo tack, tacken var som sagt akut magsmärta vid namn alf och sedan trodde jag att jag skulle spy en sekund innan det blev bra igen, jag gick ner, tänkte värmekudden var en bra idé att ha på magen och alf våldgästar hela min mage och försöker ta sig ut ur den stängda dörren naveln igen. och jag lägger mig, förtvivlad och i brist på annat börjar jag gympa lite, det blev inte bättre. Pling sade det i mikron och där låg jag som en fisk på golvet med världens smärta. På toppen av detta hade, jag när smärtan lagt sig lite, värmekudden svalnat, och fyra minuter till skulle jag stå upp i köket flämtande. Och jag vet, oerhört intressant, Men jag menar, vad egentligen har du att berätta som är väldigt mycket mer intressant än det jag sa nu? Ne tänkte väl.
Det är inte direkt så att jag skapade en blogg för att skriva massa ointressant skit. Nä, det är bara så det blev på vägen. Sitta här och lyssna på det skönaste remixen till when I grow up av fever ray och tänka på bajs, eller så visar det sig i skriften i alla fall.
Men för att tala om något som faktiskt hänt idag så tog jag några steg in i vuxenvärlden idag, sökte till högskola, tills hela sidan lade ner och efter si så där 5e gången gav jag upp. Det var alldeles för jobbigt att söka om och söka om och söka om. Vad jag ska söka håller jag tyst om, det blir väldans pinsamt om jag berättar vad jag sökt och sedan inte kommer in på någon av utbildningarna. Men utöver det har jag köpt min kära biljett till white lies, nu känner jag mig lite mer hel än vanligt, och jävlar vad fint det kommer att bli. Hans röst är som smör i mina öron. Ja det är faktiskt sant. De har gjort ett underbart album, några sugiga remixar och en cover, ja, jag tröttnar aldrig på det lilla album som sätter glöd i min höstliga själ. Det bästa är att konserten ska tillbringas med kanske jordens mest gudomliga människa. Människan som gör varje dag till en dag att minnas om hon nu bara finns till. ja, Emelie pratar vi om och det blev nästan en kärleksförklaring. och ja det är sant, jag är kär, i tiden vi spenderar, för all vår tid skapar ett minne att minnas.
Som i helgen drog vi våra klackar mot Strand, där var det inte så dragigt, vi satte oss vid några killar som sade Arvika i varannan mening, och på något vis kände jag mig lite utpekad, jag gjorde väl inget, var det min granne, vad fan vet jag. Aja det var ganska trist där, så vad gjorde vi, jo vi vände våra klackar mot tunnelbanan och centralen, röda/blåa linjen, båda avstängda och den vi var på var avstängd av okänt skäl, men vi tog en blå buss mot gullmars och mittemot oss satt en liten blyg pojke i sin mammas knä och log, jag började le och så gjorde Emelie, tillslut skapade vi en mycket lustig konversation alla fyra och orden var läten och uträckta tungor, tillslut skulle pojken av och hela bussen fick sig ett hejdå av pojken, Pojken sa nämligen inte hejdå till oss utan gapskrattade med ett skratt så som jag aldrig hört förut. Vi kände oss uppskattade, och jag tror vi alla hade kunnat sluta kvällen precis där och levt lyckliga. Men nästa station var det vår tur, vi gick av vid södra och därifrån åkte vi tåg till centralen där Emelie tog ett suddigt kort. Fem minuter senare stod vi vid knast. Knast bestod av personal och förvånansvärt lite folk. Vi tryckte i oss 5 öl och sedan var vår kväll igång. Jag undrar Emelie, om de männen vi såg på gatan kanske var en illusion. Jag vet inte. Men sanningen var att Lennons 69onde födelsedag kan ha varit den bästa utekvällen kanske någonsin, eller nej, men topp konstigast. Vi sade i alla fall grattis i ditt namn, vi skålade hejtvärs och sjöng våra favoriter i Beatles namn. Nu känns det här på tok för långt för att någon ska läsa/eller förstå. Men fint blev det. Att skriva långt menar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar