Ett bittert jag

Det här med att gå och lägga sig klockan tre, helt och hållet, och vakna tolv timmar senare av smsen som trillar in känns inte helt okej. Men å andra sidan har inte helgen varit allt för sömnig. jag har spenderat lite för mycket tid på tvärbanans slutstation utan egentlig kärlek till stället. Det börjar kännas. Fenomenet Arvika ska vi fan ta upp. Sanningen är ju den att Arvika utnämndes till camp Ångest förra året av tänkbara skäl, mestadels för att Arvika året innan var som helvetet på jorden, Fast samtidigt har alltid arvika givit vad man förväntat sig, en jävla massa konstigheter och en jävla massa kul händelser, men det där med ångesten är så FRUKTANSVÄRT ÖVERVÄGANDE att jag spyr när jag tänker, vad fan, vi alla längtar någonstans i hjärtgropen tillbaka, Banden de är alltid bra men det är fan inte det som man längtar tillbaka till, aldrig någonsin. vad fan är det med fenomenet arvika egentligen, man mår ju nästan lite dåligt av grova tanken.

var hos pappa i förrgår, åt en middag som var god, skrattade med lillebror som kommit in i en mansröst nu, det är lite knäppt, att på en månad finna sin lilla bror bli tonåring när man vänt ryggen till och sedan tittar tillbaka. Snart är båda mina bröder 194cm långa och äter som hästar. jag kan lova, att min bror åt sinnessjukt mycket, morgonen började med, två mackor och två tallrikar fil, då var klockan tio, klockan elva åt ahn lunch, fyra tallrikar med pastasallad, sedan åt han en påse bullar, sedan var han på träning, kom hem, åt två tallrikar pasta och en halvtimme senare var det middag, då åt han mycket mer än mig. Sedan åt han en påse bullar till och en banan, på råga på det dricker han kanske sex liter om dagen. jag förstår inte hur man har råd att ha en son!

Nu ska jag se på tv, sedan duscha och skvätta iväg ett sms, jag har fått ändrade planer. Jobbar nämnligen imorgon. Hej till plånisen. Ja gud, i december behöver plånboken underhållas.