Ett bittert jag

Nu är det så kallt ute att näsan den rinner utan förvarning, så man snyftar lite och har sig, och i just denna fas på väg hem, helt miserabelt kan man inte annat än att tänka på alla som mår så dåligt som de gör. Det är hemskt att veta att folk i sin närhet, allt för många mår ständigt lite mer dåligt än bra. Det gör ont. Men det är sant. Samtidigt kan jag inget annat än att fundera över alla de människor som mår dåligt, många pratar men väldigt några gör något åt det, inklusive jag själv. Fi tusan tänker jag och känner av denna smärtfaktor att kanske är det så att vi människor trivs att vara lite miserabla, må dåligt, för sanningen är ju den att man faktiskt ständigt har en ursäkt till allt. Man får må dåligt, det är inget brott begått. Men samtliga klagar över sin smärta och ingen tänker på ett vis att ta sig ur denna smärta innan tiden runnit förbi och man liksom vuxit fast i denna ångestbana. Men sanningen är ju den att alla som mår dåligt har en anledning, jag säger inte emot det, men samtidigt så förstorar man det ofta så långt att man gräver sig in i en liten ångestgrotta, en ångestgrotta man säger skulle bli så mycket bättre om det och det hände, en vanlig anledning till att allt skulle bli bättre är att man ska hitta kärleken. Visst det skulle få en att må bättre, vissa skulle helt simpelt kunna tappa all deras ångest för nu, när man funnit till exempel kärleken så har man ingenting kvar att gro sig in i. Men en person som mår riktigt dåligt kommer aldrig att må riktigt bra förrän man tagit itu med sina problem. Har man ett problem i ett förhållande tenderar det att bara gå utför. Fan jävla ordbabbel, vad jag vill säga med det här är att Hösten inte är ett tillfälle då alla kan säga att de är deprimerade, att vara deprimerad är ett genomgående problem, så vad fan, gör något åt saken, tänd en lampa, sola solarium, vad fan vet jag, men säg inte efter en veckas depression att du mår djävligt dåligt. det krävs så sjukt mycket mer. Fan, noll poäng eller utgångstillfälle, jag lägger ner.