Ett bittert jag

Sade just hejdå och lade på telefonen.

Nu sitter jag med tvn på belysningsläge och lyssnar på Ted Gärdestad.

Varför? För att jag idag är världens lyckligaste människa.

Jag lovar. Jag är nöjd, inte stressad, klar, avslappnad så hårt att jag låter foten sova fast det är lite irriterande. Men som jag sitter nu sitter jag så fruktansvärt bekvämt.

Jag har dessutom hittat det jag kallar mitt första bevis på min konstnärliga ambition. en pingvin som jag ritade en gång i november 1994. en pingvin med en väska. en väska som indikerar en enorm flytt. Min flytt från min barndomsplats till ett liv i mammas lägenhet. Det är stort. Redan då bearbetade jag mina faser med målandet. Hur som helst har jag haft en bra dag. Träffade nämligen min mor idag, för första gången på kanske en månad, inte alls förtänkt, bara så det blev. Jag är lycklig när jag träffar mamma, mamma ser verkligen lycklig ut. Skönt att se. Jag tog mig i alla fall friheten att rota runt i hennes trädgård efter höstens enda läckerheter som finns kvar. Vindruvor, utsökta äpplen, persilja-blad och krus, citrontimjan och vanlig hederlig timjan, mynta och kattblomster till katternas ljuva stämma. Och sedan hämtade jag mina minnen i skrift, alla mina sparade dagböcker, kärleksbrev och sagor. Känns skönt att veta att mitt liv finns hos mig och inte på en plats i det förgångna.

Imorgon ska jag tillbaka till jobbet. Första gången på två veckor, för justja, jag har ju börjat plugga. Den ni. Wellwell, ska sluta skriva nu för det är så jävla tamt att skriva såhär trådigt.