Spenderat dagen med att först ha ett seminarium på morgonen, vår bokrapport blev bra, det var rätt jobbigt, jag valde att ta en paus mitt i allt för mitt huvud var en gröt. Kompromissa med vilsna själar inte min kopp te direkt. Men det löste sig. Tur var det, för den boken gav mig magknip och jag grät en pöl i gropen på min hals och nyckelben och sedan vart det en blöt fläck på kudden. Bra var boken. Tyst håller jag om namnet på boken. För om någon läst boken kan jag kanske bli kallad för "FJOLLA!", nä.

På tal om gråt. Dexters säsongsavslutning. BRUTAL jävla förvarning hade varit ett alternativ. Herregud, vakna upp så jag har någon att tala med det om.

Nu lät telefonen, hittar den inte, skiter it, jag gör viktiga saker här, som att repetera min vardag i en oerhört ointressant form. MEN! Nä, jag vet faktiskt inte. Jag lyssnar på florence and the machine. Mest för att jag tyckte synd om mig själv efter att jag idag har läst lärarens handbok och försökt förstå den interkulturella kopplingen i FNs barnkonvention, läroplanen och lagen. Fi tusan sade jag när bubblan sprack och satan vad jag kände mig duktig, inget hopp och studs för det, mitt huvud har bara varit en sådan brutal gröt att jag knappt kunnat räkna till tre.

I övrigt har jag idag haft ett helt sjukt skratt, Inte ett HAHAHAHA! Ni vet som jag brukar ha, inte pipande ljudet eller det vaga mås/häxgarvet heller. Det har varit ett hest dovt kraxande i min hals, liksom tyst fast hest andandes. jätteknäppt.

Nu ska jag sova GODNATT allesammans. (typ du där. i... gräfvsta strand som läster detta)

Sade just hejdå och lade på telefonen.

Nu sitter jag med tvn på belysningsläge och lyssnar på Ted Gärdestad.

Varför? För att jag idag är världens lyckligaste människa.

Jag lovar. Jag är nöjd, inte stressad, klar, avslappnad så hårt att jag låter foten sova fast det är lite irriterande. Men som jag sitter nu sitter jag så fruktansvärt bekvämt.

Jag har dessutom hittat det jag kallar mitt första bevis på min konstnärliga ambition. en pingvin som jag ritade en gång i november 1994. en pingvin med en väska. en väska som indikerar en enorm flytt. Min flytt från min barndomsplats till ett liv i mammas lägenhet. Det är stort. Redan då bearbetade jag mina faser med målandet. Hur som helst har jag haft en bra dag. Träffade nämligen min mor idag, för första gången på kanske en månad, inte alls förtänkt, bara så det blev. Jag är lycklig när jag träffar mamma, mamma ser verkligen lycklig ut. Skönt att se. Jag tog mig i alla fall friheten att rota runt i hennes trädgård efter höstens enda läckerheter som finns kvar. Vindruvor, utsökta äpplen, persilja-blad och krus, citrontimjan och vanlig hederlig timjan, mynta och kattblomster till katternas ljuva stämma. Och sedan hämtade jag mina minnen i skrift, alla mina sparade dagböcker, kärleksbrev och sagor. Känns skönt att veta att mitt liv finns hos mig och inte på en plats i det förgångna.

Imorgon ska jag tillbaka till jobbet. Första gången på två veckor, för justja, jag har ju börjat plugga. Den ni. Wellwell, ska sluta skriva nu för det är så jävla tamt att skriva såhär trådigt.

olägenheter.

dags att skaffa sig en egen barometer

den som kunde stå för en handling

trött

trött på skiten

1… 2… 3…

räknar jag högt i huvudet

när jag kommer till hundra sprängs jag

tänker jag

jag tänker mig min död

hjärtinfarkt på ensam mark

om och om och om igen

fuckit

trött på skiten

detta kommer att eskalera

if not by me, by you.

Kom ihåg hur lycklig du är.

Förhållandenoja

Förhållandenoja

Förhållandenoja

Efter så här kort tid, är det så här det känns;

Att vilja inte vilja vara med någon av rädslan att såra personen.

Att vilja att inte vilja vara.

Att vilja att inte vilja svara när den andre ringer.

Att vilja inte vilja le när man får fina sms.

Att vilja inte vilja le...

Vad fan är det för fel på mig?

När mannen jag älskar, ser på mig, när jag precis vaknat.

Först med lyckliga ögon, och jag inte svarar, för att jag vaknat på fel sida, fortfarande skärrad efter ett fel ordval som jag faktiskt vet inte var menat.

När mannen jag älskar sedan vrider sitt huvud i rädsla och sorg, vänder huvudet tillbaka och ser på mig med ihopkrumpna ögon, som en hund i väntan på bättre tider.

En kyss, och jag håller mig för att le?

Varför gör jag så?

Tror jag att allt bara är ett test?

Hur jag än vill le, så går det inte.

Hur fan ska han någonsin förstå mig, när inte ens jag förstår det mitt undermedvetna spelar med mig.

Okej, jag vet vad, det är förhållandenoja, jag är rädd för att bli sårad. Jag är rädd för att bli sårad, därför ställer jag honom i ett hörn med det värsta jag vet jag någonsin kan skåda. En arg sur eller ledsen människa. Men vad fan. Det är inte rättvist.

Jag är inte en kul flickvän.

Jag är bara konstig.

Jag skriver detta för att när denna fasen är över, eller imorgon, så ska jag läsa om det här. Och veta exakt hur jag mår när jag vaknar och inte orkar le på morgonen för att jag är långsint i ögonblicket. För att minnas exakt, exakt hur jobbigt det var de kommande två-tre timmarna när mitt humör låg på hundra igen och hans humör fortfarande var på 10.

Lärdom ett;

Vi har inte samma förmåga att gå från ledsen till glad. Det krävs mer.

Måste;

Gör aldrig om det du just skrev.

Han sade hej.

Jag sade hej.

Det brusade i mig.

Skulle jag vända, eller gå vidare.

Säga hej igen verkade ganska så korkat.

jag ville mest bara stanna en sekund till.

Sätter mig ned.

Dörrarna stängs.

Dörrarna öppnas.

Där står han.

Säger att siffror på 10 skulle göra min dag.

Tre veckor senare.

Och det känns som att allt bara har börjat.

Jag är i en film.

En underbar film där jag är huvudrollen.

Känns helt sjukt.

Men ingenting har någonsin känts så bra.

"kan jag få en till kram"

"Ja"

Det bästa svar jag givit.

Simpelt och det vackraste hej då.

-Det gäller att ni håller kontakten, håll i den hårt.

-Det klarar vi så bra på egen hand.

-Det vet jag ingenting om.

Som ett slag i magen. En klump i halsen.

bara att börja fiska igen.

Jag fattar absolut INGENTING. VAD fan i ehlvete är det som händer!?!! GE MIG ETT VETTIGT svar x2

Sådär. Nu skrev jag in lösenordet igen. Och jag log lite, jag är så fyndig!

I övrigt har våren infunnit sig i stockholm, inte bara paris utan bästa huvudstaden norr om jordklotet. Yes. Och jag är lycklig. Jag sitter och lyssnar på babyshambles och sjunger med. Funderar ständigt på att byta dagens band, men lyssnar istället på nästa låt för det känns så djävulskt bra. Ikväll blir det middag hos min allra närmaste Linus-ida. Sedan ska jag se ett band jag tidigare bör ha sett, men inte haft tillfälle. I övrigt sitter jag mest här för att jag har tid att spendera, tid som känns lite överflödig så här på en ledig dag.

Hade tänkt kila ner till centrum. Men äsch, torsdag blir en prefekt dag för det!

Tjoflöjt, ville bara säga att jag mår.... BRA!

Ångestattack till kvällsmål frukost och jobbsnack gav mig 2 dagar utan egentligt mål mat. Det ena ledde till det andra. Anemi. huvudvärk feber och frossa. Då bestämde jag mig för att äta. Och jag gjorde rätt. Nu har jag grova smärtor i buken. Heja malin friskt humör. Jag plågar mig själv, verkligen. Nu lyssnar vi på electro i dess brutalaste form. Underbart vill jag medge.

Den där ångesten var inte att leka med. skakningar och skit. fan lär dig av dina misstag.

Vet du vad det värsta är ändå. Att han sade "Nästa gång jag ser dig så kommer jag nog att slå dig." och jag förstod inte att han pratade om vad han hade sagt till någon annan. Jag trodde det var om mig. Och jag accepterade det. varför? För att jag trodde jag hade gjort fel jag inte ens varit i närheten av. det är något allvarligt fel. blind. blind. Skärp dig Malin. Det värsta av det värsta. Ångesten är självförvållad. Egentligen har jag ingenting att ha ångest över. Läs detta igen om det inte gått över än om si så där 6h. Pusspådig malin.