Förhållandenoja
Förhållandenoja
Förhållandenoja
Efter så här kort tid, är det så här det känns;
Att vilja inte vilja vara med någon av rädslan att såra personen.
Att vilja att inte vilja vara.
Att vilja att inte vilja svara när den andre ringer.
Att vilja inte vilja le när man får fina sms.
Att vilja inte vilja le...
Vad fan är det för fel på mig?
När mannen jag älskar, ser på mig, när jag precis vaknat.
Först med lyckliga ögon, och jag inte svarar, för att jag vaknat på fel sida, fortfarande skärrad efter ett fel ordval som jag faktiskt vet inte var menat.
När mannen jag älskar sedan vrider sitt huvud i rädsla och sorg, vänder huvudet tillbaka och ser på mig med ihopkrumpna ögon, som en hund i väntan på bättre tider.
En kyss, och jag håller mig för att le?
Varför gör jag så?
Tror jag att allt bara är ett test?
Hur jag än vill le, så går det inte.
Hur fan ska han någonsin förstå mig, när inte ens jag förstår det mitt undermedvetna spelar med mig.
Okej, jag vet vad, det är förhållandenoja, jag är rädd för att bli sårad. Jag är rädd för att bli sårad, därför ställer jag honom i ett hörn med det värsta jag vet jag någonsin kan skåda. En arg sur eller ledsen människa. Men vad fan. Det är inte rättvist.
Jag är inte en kul flickvän.
Jag är bara konstig.
Jag skriver detta för att när denna fasen är över, eller imorgon, så ska jag läsa om det här. Och veta exakt hur jag mår när jag vaknar och inte orkar le på morgonen för att jag är långsint i ögonblicket. För att minnas exakt, exakt hur jobbigt det var de kommande två-tre timmarna när mitt humör låg på hundra igen och hans humör fortfarande var på 10.
Lärdom ett;
Vi har inte samma förmåga att gå från ledsen till glad. Det krävs mer.
Måste;
Gör aldrig om det du just skrev.
